Catch up och psykologiska problem
Hej!
Förlåt att jag inte bloggat på så länge, mycket har hänt och har haft mycket att tänka på, så jag har inte riktigt orkat ^^
Börjar med en liten catch up innan jag går in på det tunga..
I fredags fyllde jag 15, jag och Ellen gick och såg The Mortal Instruments: City Of Bones.
Den var fantastisk och förstörde mitt liv, men jag råder er, läst böckerna först. Och dem första tre innan ni ser filmen, för tyvärr spoilar filmen en väldigt viktig detalj i böckerna ^^
Ska visa bilder på hur vi såg ut och kort beskriva runorna..
Runan till vänster heter Fearless och förklarar sig själv. Den högra är Agathe eller Love som det heter på engelska.
Detta är runan för snabbhet.
Den översta är Strength och den undre är Deflect eller Block ^^
Hade även runan Clairvoyant sigth, men den bilden blev väldigt suddig :p
Sen har jag massa bilder på födelsedagspresenter och så men orkar inte ta det nu ^^
Mot den tunga delen..
Enda sen jag var liten har jag haft en del psykologiska problem, men nu verkar dem ta över mitt liv.
Jag slutar äta, jag bryter ihop och är ibland helt enkelt kall och död.
Jag har alltid prioriterat alla andra högst, jag själv kommer sen, därför är det väldigt viktigt för mig att finnas där för alla och hjälpa alla på dem sätt jag kan. Jag går runt och bär på allas och mina egna problem tills jag går under, då hatar jag mig själv för vad jag anser är svaghet.
Nu har jag återigen slutat äta av den enkla anledningen att jag inte mår bra och oftast mår illa.
Jag vet att jag måste äta och varför och allt sånt där, jag vet det, och jag vill inte bli sjuk igen heller även om det redan är försent. Jag mår hela tiden illa och febern är stark igen, samt att jag nu har börjat svimma av då och då igen.
Idag har jag brutit ihop under ett flertallektioner och bara suttit tyst och gråtit. Allting blir så tomt utan det som ger mig min gnista..
Alla ber mig att gå till psykologeroch få hjälp med mina problem, men saken är den att jag inte litar på psykologer.
Och bara för att förtydliga, jag säger inte detta för att folk ska tycka synd om mig, jag vill inte ha något medlidande. Försöker bara förklara.
Vi hörs. ^^
Mår du bättre nu?
Hej folk!
Nu tänkte jag prata om något tungt. Eller, tungt och tungt, det är jobbigt för just mig, men jag ska försöka förklara så gott jag kan :)
Sen jag var 8 har folk frågat mig kring psykologer, men som ni säkert gissat har jag tackat nej varje gång. detta beror på att jag inte vågat gå och att jag inte insett att jag behövt hjälpen. Nu är jag liksom 15 och har fortfarande inte uppsökt psykolog pga rädsla och tankar som "det finns säkert någon som behöver platsen mer än jag.". Jag har inte beslutat mig för att gå, för jag känner mig inte riktigt bekväm i det. Det är så att mitt problem är svårt att ta upp i ett samtal, för olikheterna händer när jag är på ett visst humör.
Om jag säger såhär: Jag kan börja gråta och tycka att livet är jättejobbigt. Det är världens hemskaste känsla, och jag vill bara krypa ur skinnet och gömma mig någonstans. Men mitt i allt händer det något, och helt plötsligt är jag överlycklig. Det förekommer ofta att jag skrattar när jag gråter och börjar gråta när jag egentligen är lycklig.
När jag läste om en psykisk störning kände jag att jag läste om mig själv. Det mesta som stod där var jag rakt igenom, och jag började därefter rådfråga mina vänner och bekanta om det här är något jag borde utredas för. Såklart går den att bota, men det varierar hur lång tid det tar från person till person och hur djupt det sitter.
Jag tänker inte gå förrän jag verkligen behöver det.
Men nu till nåt annat!
Idag är det en speciell dag, och speciella dagar ska uppmärksammas!
Lisa fyller nämligen 15 idag!
GRATTIS! <3
Men nu ska jag dra, för är lite lätt uttråkad :(
Erika
Rekordsnabb livsomställare
Känslor är svåra,
men du,
det kanske händer,
det kanske aldrig händer,
det kanske nästan händer,
men vad som än händer så kommer jag vara glad om du är det.
Har ni tänkt på att ibland kan livet ändras så snabbt så du inte hinner fatta det själv? Har ni någon gång funderat över om tiden verkligen räcker till? Helt plötsligt står vi utan någon att älska, utan någon att lita på, utan föräldrar, utan jobb eller kanske utan en susning om vad du ska göra härnäst.
Livet handlar om att vara stolt över det man åstadkommit när man blir gammal. Sen om du inte är särskilt stolt över vissa saker spelar det ingen roll, det var rätt för stunden och du ska vara stolt, för det är du som valt det som person. Jag tycker inte att någon bör säga vad som är rätt och fel, att saker ger konsekvenser. För allvarligt talat, hur länge lever du? Du vet inte? Vet du vad? Ingen annan vet heller. Ditt liv är ditt liv, och dina val, handlingar, önskningar och viljor präglas av det. Om du aldrig gjort vissa saker, vad hade du inte haft nu? Hur mycket av ditt liv sållas bort om allt du önskar varit ogjort? Tänk på den, ni! :)
Jag är en riktig funderare alltså.. Tror jag ska skriva bok eller något, det kanske kan minska på alla osammanhängande texter jag skriver på bloggen. Men jag anser ändå att det är viktigt att skriva ner vad man tänker på, annars stannar det ju bara vid en tanke ^^
Nejmen är väl överpeppad på livet :) Jag tror att jag har nya möjligheter nu när jag börjar sista året i grundskolan. Ska fokusera helhjärtat på skolan, och det är ju lite enklare när man inte har en massa kärleksproblem :) Sen ska jag träffa en kompis från Gotland i början på september :) Ska bli jättekul att äntligen få träffa honom! Vi har varit vänner i två år, men har aldrig träffats.
Min vän David är verkligen det jag behöver just nu, jag känner mig vilse och virrig, och han hjälper mig på banan igen :) Citatet högst upp är av honom.
Men nu ska hon dra och göra sitt!
Puss och kram,
Erika :)
I'm free
Hej människor!
Detta kommer bli ett tankeinlägg med pepparkakor.
Till tankedelen:
För nio månader sedan träffade jag en kille som jag genast fick upp intresset för. Allt eftersom jag lärde känna honom började jag få känslor för honom som sedan utvecklades. Igår så pratade jag med honom om det, jag förväntade mig ingenting eller så, så jag blev inte direkt överraskad av hans svar. Självklart blev jag besviken, men eftersom att jag var berädd på det, så är det lättare att acceptera. Så nu ska jag bara gå vidare och fokusera på mig och mina vänner. Inga killar.
Ska helt enkelt fokusera på att leva fullt ut och vara lycklig, det förtjänar jag faktiskt!
Pepparkaksdelen:
Firar jul i juni jag xD
Haha nä, men kom på att vi har flera burkar pepparkakor i skafferiet ;3
Idag slutade vi skolan, och jag ska försöka blogga riktigt ordentligt nu när det är sommarlov och jag har mer tid!
Lisa
Behöver inspiration
Åh, det är så jävla mycket jag vill göra! Jag är en person som ligger åt det kreativa hållet, och jag vill göra något riktigt kreativt. Däribland gå på en tecknarkurs, översätta några engelska sånger till svenska där låten klingar lika bra på båda språken, skriva manus till en musikvideo, skriva en bok, klippa ihop ett kollage med de bilder som betyder allra mest för mig, gå ut och fotografera (skapa en story och få folk att känna saker av fotot) och komma på nya idéer med frisyrer, matchningar och sminkningar. Jag vill göra allt detta och mycket mer, och snart kan jag göra allt jag vill! Det är bara några få dagar kvar, sen är det sommarlov! :)
Fan vad allt känns bra just idag! Jag är lycklig för allt och inget, och jag hoppas verkligen att den här tillfälliga lyckan stannar ett tag. Ibland vaknar jag upp dagen efter och känner mig lika tom som en person som gett allt men inte fått något i gengäld. Det är sorgligt, men sånt är livet antar jag.
Det enda jag behöver för min plan är några papper, mina hörlurar, några fina pennor, nya batterier och ett leende som gör allt jag presterar mer lysande :)
Något som även är en stor del är det jag nämnt i rubriken: Inspiration! Därför ska jag gå in på folkets bildgalleri (även kallat google). En bild säger mer än 1000 ord, och jag kan behöva ganska många av just orden, så nu ska jag leta upp något som kan hjälpa mig tänka!
Jaa, det var allt för idag!
Puss och kram,
Erika
Irriterad.
Hej folket!
Idag tänkte jag snacka om något som jag tycker är sjukt fel. Alla har rätt till en åsikt, men detta tycker jag att dem kan skita i att yttra sig om.
Det har länge diskuterats om åldersskillnader i ett förhållande, och nu när jag läste om en av articklarna på nätet så vart jag skitsur.
Många anser att ett förhållande mellan en 15åring och en 21åring inte är sunt. Dem ligger på olika plan, och argument som "det måste vara nåt fel på den äldre." eller "föräldrarna måste sära på dem." uppstår allt fler och fler gånger. Jag tycker att det inte är någon annans business vad två personer som älskar varandra väljer att göra. Visst, dem ligger kanske på olika plan, men de är fan mogna att se det själva. Sen kommer det fram komentarer som "Vad ser den äldre i 15åringen?", och det finns simpla svar på det med. Det finns mogna 15åringar, och det finns omogna 21åringar, så är det bara. En siffra bestämmer inte om två personer får umgås eller inte. Mina argument står jag fast vid, för dem är faktiskt logiska. Dessutom så är det lagligt, finns inget som säger att dem inte får vara med varandra. Dem får ha sex och det är tillåtet för dem att älska varandra.
15åringar är inte några småbarn längre, och om samhället fortsätter som det gör kommer åldersskillnader i förhållanden bli alltmer vanligt.
Sen är det ju också så att den större delen av 15åriga tjejer väljer att dejta äldre. Jag ser inget fel i det.
Min pojkvän är 21 och jag är 15, det är mitt liv. Leave it.
"I'm pretty sure the third one is statutory rape."
Är ni seriösa? Läs en jävla lagbok.
Erika
Det finaste jag vet
Texten är något bara jag ser,
behöver jag den inte längre ska den brinna ner.
Hej folket!
Idag har jag åkt till mitt hjärta, för jag ville prata. Pratet gick bra och sedan låg vi i solen och myste länge. Jag älskar verkligen att ligga bredvid honom, andas in hans doft och lyssna på hans hjärta. Det finaste jag vet, helt ärligt!
Sen vart Erika hungrig så hon fick lax och nudlar xD Haha, helt sjukt mellanmål, men funkar ^^
Idag har även min svenskalärare slutat, för hon ska flytta till Jönköping. Tråkigttråkigt, hann inte ens säga hejdå för att jag behövde skynda till tåget. Aja, får säga hejdå när hon hämtar sina saker på hennes skrivbord i veckan.
Jag har absolut inget tålamod alls, så vi får höras någon annan gång!
Puss och kram,
Erika
Psykisk kortslutning
Jag tänkte slänga in ett sjukt ointressant inlägg, men måste få skriva av mig. Ingen verkar ju lyssna iaf..
Så här är det:
Jag har en pojkvän.
Jag har några få (skitbra) vänner.
Jag har snart 3 syskon.
Jag har ett eget rum.
Jag får månadspeng.
Jag har min pappa.
Jag har hans fru Fia.
Dem har tid för mig.
Jag får mat varje dag.
Jag är normalviktig.
MEN
Jag är inte lycklig.
Jag fattar inte hur någon människa som jag som har det ganska bra ställt kan vara så olycklig. Dem ser hur jag ler och att allt är helt okej, men jag vill oftast bara gå och gömma mig någonstans för jag är så otroligt ledsen på livet och allt vad det innebär. Lycka just nu är verkligen kortvarigt, för jag kan bara hålla fast den i några timmar. Jag är lycklig med min pojkvän, för som i dem flesta relationer är partnern allt. Annars har jag faktiskt inte så jättemycket jag är lycklig över. Mina tankar väller över och krossar mig långsamt, och jag orkar inte känna så här längre.
Missförstå mig inte, jag vill inte dö. Jag tycker bara att det är sjukt jobbigt att inte känna någon som helst glädje förutom när jag är med Carl. Känner att resten är bortkastad tid. Mitt liv är inte ett liv. Jag förtjänar att vara lycklig.
Erika