Jag tänkte slänga in ett sjukt ointressant inlägg, men måste få skriva av mig. Ingen verkar ju lyssna iaf..

 

Så här är det:

Jag har en pojkvän.

Jag har några få (skitbra) vänner.

Jag har snart 3 syskon.

Jag har ett eget rum.

Jag får månadspeng.

Jag har min pappa.

Jag har hans fru Fia.

Dem har tid för mig.

Jag får mat varje dag.

Jag är normalviktig.

MEN

Jag är inte lycklig.

 

Jag fattar inte hur någon människa som jag som har det ganska bra ställt kan vara så olycklig. Dem ser hur jag ler och att allt är helt okej, men jag vill oftast bara gå och gömma mig någonstans för jag är så otroligt ledsen på livet och allt vad det innebär. Lycka just nu är verkligen kortvarigt, för jag kan bara hålla fast den i några timmar. Jag är lycklig med min pojkvän, för som i dem flesta relationer är partnern allt. Annars har jag faktiskt inte så jättemycket jag är lycklig över. Mina tankar väller över och krossar mig långsamt, och jag orkar inte känna så här längre.

Missförstå mig inte, jag vill inte dö. Jag tycker bara att det är sjukt jobbigt att inte känna någon som helst glädje förutom när jag är med Carl. Känner att resten är bortkastad tid. Mitt liv är inte ett liv. Jag förtjänar att vara lycklig.

 

Erika