Det förekommer varje dag. Varje dag är det ett barn som inte vågar gå till skolan. Varje dag är det unga som svälter sig eller skadar sig på något annat sätt för att de inte känner sig tillräckliga som de är. Varje dag låter folk det ske. Hur långt ska detta behöva gå? Mitt tal handlar om mobbning.

Alla känner vi till ordet, och i princip alla i rummet har även bevittnat, deltagit eller blivit drabbad av det. Det skrämmande med ämnet är att åskådarna ibland inte vet vad de bevittnar. Alla i mobben tycker att detta är ett skämt, alla förutom den drabbade. Den drabbade har inga vänner, och inga lärare eller föräldrar som vet vad som pågår i offrets hjärna. Hon är skadad både fysiskt och psykiskt, hon har fått nog. Hur långt ska skämtet behöva gå tills de anhöriga ska förstå vad som kommer att ske? Eller ser de anhöriga vad som pågår, men väljer att titta bort?

Hur kan en stor del människor välja att titta bort när detta händer i princip överallt? Hur kan de kolla bort när ett barn- Ett barn med exakt samma rättigheter som du själv, dagligen blir slagen på skolgården eller spottad på i bussen bara för att hon eller han inte är precis som alla andra? Eller ännu värre, när barnet har ett falskt rykte på sig och inte ens rår för att ingen annan tror på denne.

Jag har hört ett flertal bortförklaringar av både mobbaren, anhöriga och mobbarens vänner till varför mobbning uppstår och varför vi inte ska bry oss om mobbaren:

”Det var ju bara på skoj!”

”Han/hon är troligen kär i dig.”

”Han/hon mår inte så bra hemma.”

Fel! Det finns inga ursäkter som gör att det är mer okej för ett barn att utsättas för detta. Det är tortyr, det är fegt, och viktigast av allt, det är oacceptabelt.

Ett barn talar inte ut. Ett barn säger inte ifrån. Ett barn har inte styrkan och kraften som behövs till att säga ifrån. Ett barn behöver hjälp, och om barnet inte får den hjälp det behöver så kan det bara gå utför.

De anhöriga och personal på skola såsom arbetsplats måste förstå var det faktiska problemet ligger, att det inte krävs så små ingrepp som att omplacera den utsatta eller den som utsätter, att vi faktiskt kan få personen att må bättre, att det bara handlar om att se personerna. Jag anser att både offret och utsättaren ska få den hjälp de behöver. Om det nu är så att mobbaren inte har det bra hemma så tycker jag att denne borde få i princip samma hjälp som den drabbade. Båda behöver tala ut, och båda har rätten till att få må bättre. Det är en principsak. när dina anställda, dina vänner eller elever mår dåligt så är det din rätt att få dessa att må bättre. Och om inte du kan påverka eller förändra det som händer så ta tag i personen, hänvisa till kurator och försäkra personen om att just du ser denne, att just du bryr dig om hur personen mår och vill att hon eller han ska må bättre. Det finns så mycket hjälp att få i dessa fall, och det finns så mycket du kan göra för att offret ska må bättre.

Det jag ville förmedla i mitt tal är att alla kan påverka en mobbningssituation, och att det aldrig är okej att trycka ner någon eller ens påstå att någon är mindre värd än någon annan. Jag ville även förklara hur lätt det är att misstolka hur någon annan känner, att det andra tror är ett skämt behöver inte alltid vara okej i den drabbades ögon.

Avslutningsvis så vill jag berätta att offret är otroligt stark, ni som försöker att få offret att må bättre är otroligt starka!

Tack för att ni lyssnade!

___________________________________________________________________________________________

Så, vad tycker ni? Jag är iaf otroligt stolt över mig själv och ser framemot att framföra detta imorgon e.m.

Nu ska jag ta det lugnt, kanske käka en jordgubbe ;p

Ni får ha det så bra,

Puss och kram,

Erika